I bakgrundsdokumentet om europeiska människorättsinstitutioner och jämställdhetsorgan begrundar man balans mellan centralisering och fragmentering

De nationella modellerna för att inrätta människorättsinstitutioner, jämställdhetsorgan och andra särskilda organ som fokuserar på mänskliga rättigheter varierar i de europeiska länderna. I vissa länder har man valt en centraliserad modell medan andra länder använder sig av en mer fragmenterad modell där institutioner och flera olika organ arbetar parallellt. Samtidigt har man sedan 1990-talet utvecklat de internationella och europeiska standarderna, särskilt vad gäller nationella människorättsinstitutioner och jämställdhetsorgan.

Vilka är dessa standarder? Hur kopplas de till de modeller som valts på nationell nivå? Vilka styrkor och svagheter har centraliserade respektive fragmenterade system? Vilken effekt har de?

Dessa frågor diskuteras i det engelskspråkiga bakgrundsdokumentet 'Human rights and equality institutions in Europe: Balance between centralisation and fragmentation?', som Människorättscentret lät upprätta 2021. Bakgrundsdokumentet kompletterar Människorättscentrets utredning om aktörer inom grundläggande och mänskliga rättigheter i Finland som publicerades i juni 2022.

Bakgrundsdokumentet är aktuellt eftersom Europeiska kommissionen godkände två direktivförslag om jämställdhetsorgan i december. Syftet med förslagen är att skapa bindande minimistandarder för dessa organs oavhängighet, resurser och behörigheter, vilket skulle harmonisera skyddet mot diskriminering inom EU. Läs mer om förslagen här.

Människorättscentrets bakgrundsdokument har utarbetats av Lora Vidović i samarbete med Människorättscentret. Vidović har fungerat som justitieombudskvinna och direktör för en nationell människorättsinstitution samt som ordförande för ENNHRI (det europeiska nätverket för nationella människorättsinstitutioner).