HD:s nya prejudikat: Fiskelagstiftningen strider mot samernas grundläggande rättigheter

Högsta domstolen har i sina färska beslut HD:2022:25 och HD:2022:26 fastslagit att samernas grundläggande rättigheter inte förverkligas under den nuvarande lagen och förordningen om fiske. Grundlagens 17 § 3 moment garanterar samerna rätt till språk och kultur. Dessa skyddas även internationellt till exempel i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. I praktiken begränsar lagen om fiske och praxisen gällande fisketillstånd det samiska folkets möjligheter att bevara sin kultur genom fiske.

Av denna anledning finner högsta domstolen att lagen om fiske uppenbart strider mot samernas grundläggande rättigheter. Detta är ett betydelsefullt och sällsynt beslut, eftersom tröskeln för att finna uppenbar stridighet mellan en vanlig lag och grundlagen är hög. Förordningen om fisket i Tana älvs vattendrag, som utfärdats med stöd av fiskelagen, står också i strid med samernas grundläggande rättigheter.

Besluten säkrade samernas rätt att bevara sin fiskekultur

Det första fallet (HD:2022:26) gällde samer som fiskat i Vetsijoki utan fisketillstånd. Åklagaren yrkade att de skulle straffas för det otillåtna fisket. Samerna konstaterade att fisket i Vetsijoki är en väsentlig del av den samiska kulturen, vars upprätthållande garanteras av grundlagen.

De lokala samerna fick inga fisketillstånd, eftersom tillstånden – delvis på grund av fisketurism – hade sålts ut snabbt efter att försäljningen startade. Eftersom de lokala samerna inte hade tilldelats någon fisketillståndskvot hade samerna i praktiken inte möjlighet att bevara sin kultur inom ramen för rådande fisketillståndspraxis.

Högsta domstolen ansåg att det inte nödvändigtvis är förbjudet att kräva fisketillstånd även av samerna. Men även om samernas fiskerättigheter också kan begränsas under vissa förutsättningar – till exempel för att skydda miljön – får de grundläggande rättigheterna inte oproportionellt begränsas eller omintetgöras. Den nuvarande fisketillståndspraxisen hade avsevärt begränsat fisket som hör till den samiska kulturen. Därför förkastade högsta domstolen anklagelserna om otillåtet fiske.

I andra fallet (HD:2022:25) åklagades en same för fiskebrott eftersom hen hade fiskat i Tana älv i augusti, utanför den tillåtna fiskesäsongen. Augusti är en särskilt viktig månad för den samiska fiskekulturen. Dessutom var det fråga om fiskandet av lax som är en central del av den samiska fiskekulturen.

Högsta domstolen ansåg att begränsningen av fiskesäsongen i sig var ett godtagbart skäl, eftersom tillståndet för migrerande fiskbestånd var hotat. Men det skulle ha varit möjligt att skydda fiskbestånden på ett sätt som inte strider mot det samiska folkets grundläggande rättigheter. Nu hade den betydande begränsningen av fiskesäsongen en stor inverkan på samernas möjligheter att bevara sin kultur.

Samernas grundläggande och mänskliga rättigheter gavs företräde

Det allmänna har en skyldighet att se till att de grundläggande och mänskliga rättigheterna tillgodoses. Av denna anledning förs lagförslag som berör grundläggande och mänskliga rättigheter vanligtvis till konstitutionsutskottet så att vanliga lagar inte strider mot grundläggande och mänskliga rättigheter. Ibland uppstår dock situationer i domstolar som inte har beaktats i lagstiftnings skedet i konstitutionsutskottet. I så fall kan domstolen låta bli att tillämpa vanliga lagen om den uppenbart strider mot grundläggande rättigheter (GL 106 §). Förordningen kan också låta bli att tillämpas om den strider mot grundläggande rättigheter (GL 107 §).

Detta är vad högsta domstolen i sina senaste beslut gjorde då den fann att lagen och förordningen om fiske uppenbart stod i strid med samernas grundläggande rättigheter. Högsta domstolen låt därför bli att tillämpa fiskelagen och förordningen och gav företräde åt samernas grundläggande rättigheter och grundlagen.

Beslutet gällande uppenbara stridigheten mellan grundlagen och lagen om fiske är särskilt anmärkningsvärt, eftersom den uppenbara stridigheten mellan grundlagen och en vanlig lag sällan konstateras. I 2021 publicerade Människorättscentret en rapport om bestämmelsen om företräde i 106 § i grundlagen och kravet på uppenbar grundlagsstridighet – är tiden mogen för förändring? (Människorättscentrets publikationer 5/2021), (sammanfattning) där man granskade domstolsbeslut där grundlagen hade getts företräde framför vanlig lag. Det har bara funnits en handfull sådana lösningar.

Enligt Människorättscentrets rapport beror det låga antalet beslut på kravet på uppenbarhet – om domstolen kunde ge företräde åt grundläggande rättigheter även när en vanlig lag strider mot grundlagen skulle de grundläggande rättigheterna skyddas bättre. Så är redan situationen gällande stridighet mellan förordningar och grundlagen.