Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) meddelade den 17 september 2020 ett avgörande som gäller Finland enligt vilket artikel 2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (människorättskonventionen) har kränkts.

Utrikesministeriets pressmeddelanden, 17.9.2020

Europadomstolens avgörande i ett mål som gällde skolskjutningen i Kauhajoki

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) meddelade den 17 september 2020 ett avgörande som gäller Finland enligt vilket artikel 2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (människorättskonventionen) har kränkts.

Fallet gällde en skottlossning i Seinäjoen koulutuskuntayhtymäs lokaler i Kauhajoki den 23 september 2008, där 10 personer dödades utöver gärningsmannen. De som sökte ändring i fallet var anhöriga till den lärare och de nio elever som avled i skottlossningen.

Ändringssökandena ansåg att finska staten hade brutit mot artikel 2 (rätten till liv) i människorättskonventionen, på den grunden att polisen kände till, eller borde ha känt till, den överhängande fara som förövaren utgjorde men underlät att vidta några som helst åtgärder för att förhindra händelsen och därmed skydda ändringssökandenas anhörigas liv.

Med rösterna 6 mot 1 ansåg Europadomstolen att artikel 2 som gäller rätten till liv hade åsidosatts i väsentliga avseenden, dock inte i fråga om de processuella kraven. 

Europadomstolen ansåg att en särskild omsorgsplikt föreligger i anslutning till omständigheterna i det aktuella ärendet. Även om ansvaret för gärningsmannen inte låg hos de statliga myndigheterna, ansvarar myndigheterna för att fastställa och upprätthålla kraven på lagligt innehav av skjutvapen. Eftersom användningen av skjutvapen är förenad med en särskilt stor risk för människors liv, måste denna risk förenas med en skyldighet för myndigheterna att ingripa, om de får kännedom om faktiska omständigheter som i praktiken ger anledning att misstänka att dessa krav inte uppfylls. 

Europadomstolen konstaterade att även om en enskild felbedömning inte kan anses utgöra en tillräcklig grund för att fastställa att staten har brutit mot sina positiva skyldigheter – i synnerhet när felbedömningen konstateras i efterhand – kan kärnfrågan i det förevarande målet anses omfatta mer än en sådan felbedömning. 

En avgörande fråga enligt Europadomstolen var huruvida man rimligen kunde ha krävt att de nationella myndigheterna vidtar vissa åtgärder för att undvika risken för människors liv.

Europadomstolen konstaterade att polisen hade möjlighet att som en försiktighetsåtgärd beslagta vapnet, och att polisen till och med övervägde detta men inte gjorde det. Åtgärden skulle inte i någon större utsträckning ha ingripit i någon konkurrerande rättighet som skyddas genom människorättskonventionen, och den skulle således inte ha varit förenad med någon särskilt svår eller känslig avvägning av olika rättigheter. Europadomstolen ansåg att vapnet på basis av de omständigheter som kommit till polismyndighetens kännedom kunde och borde ha beslagtagits enligt den nationella lagstiftningen, som en försiktighetsåtgärd med låg tröskel.

Enligt Europadomstolens uppfattning skulle beslagtagning av gärningsmannens vapen ha varit en skälig försiktighetsåtgärd i en situation där det på grund av faktiska omständigheter som den behöriga myndigheten fått kännedom om uppstått tvivel om huruvida gärningsmannen var lämplig att inneha ett farligt skjutvapen. Europadomstolen ansåg därför att de nationella myndigheterna inte hade uppfyllt den särskilda omsorgsplikt som de har på grund av den särskilt stora risk för människors liv som är förknippad med olämplig användning av skjutvapen.  Av dessa orsaker ansåg Europadomstolen att finska staten har brutit mot de centrala positiva skyldigheter som följer av artikel 2 i människorättskonventionen.

I fråga om de ersättningsyrkanden som framställts i målet delade Europadomstolen in ändringssökandena i 10 olika hushåll och ålade finska staten att till den ändringssökande i det första hushållet betala 31,571.97 euro i skadestånd för materiell skada och till varje hushåll betala 30 000 euro i skadestånd för immateriell skada. Dessutom ålade Europadomstolen finska staten att ersätta det första hushållet till ett belopp av 2,086.34 euro och de övriga hushållen till ett belopp av 6,818.56 euro var för rättegångskostnader.

Europadomstolens pressmeddelande och avgörande kan i sin helhet läsas på Europadomstolens webbplats och i databasen HUDOC .

Ytterligare information: Finlands statsombud i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, enhetschef Krista Oinonen, enheten för människorättsdomstols- och konventionsärenden, tfn 0295 351 172.

Utrikesministeriets e-postadresser har formen fornamn.efternamn@formin.fi